emmalouisebjorkman

Ingen bra eftermiddag idag, jag har verkligen ingen livslust idag.
Jag vet inte om det beror på att Uppsala ringde idag, ska dit och få svaret om hur resten av mitt liv ser ut på fredag.
Eller om det beror på hur jävla trött jag är att hör hur jobbit det är gör alla andra att jag har cancer! Hur fan jobbit är det inte för mig da? Ska jag som vanligt vara den snälla förstående axeln att gråta ut på, ska jag trösta och säga att allt kommer bli bra? När ska dom inse att jag kanske mår dåligt av detta också, jag är ju den mest drabbade, om man får säga så. Jag kanske verkar glad och opåverkad, men ända sen jag kom hem ifrån sjukhuset har tankarna snurrat om hur det skulle bli om jag dog?!
Hur ska Daniel klara sig?
Måste han flytta? kommer han fixa att vara ensmstående?
Hinner jag berätta allt för honom, så han vet vart allting finns och hur man gör?
Hur kommer det påverka mina vänner? min familj?
Och den värsta frågan, Sigge? hur kommer det att gå för han? Kommer han bli arg på mig när han blir äldre? kommer han få cancer? Kommer han få nån bra styvmamma?
Usch jag gråter när jag skriver allt detta.
Jag vill inte dö!

Hu possitiv vågar man vara egentligen? Det är ju alltid fel personer som dör tycker jag. Dom som man hör överlever cancer, och andra dödliga sjukdommar oxå för den delen, är ju dom som är elaka, negativa och inte har just nån livslust.
Det är ju jämt dom possitiva snälla och glada som dör! Min Faster dog, hon var glad positiv och ville leva. Hon ville följa sina tv barns uppväxt men det fick hon inte. VARFÖR ÄR DET SÅ JÄVLA ORÄTTVIST?
Varför överlever alla jävla knarkare, våldtäkstmän och mördare alla svåra olyckor och skador?
Fan va rädd jag är!

Just nu känner jag mig frisk, jag tänker inte på cancern. Men på fredag kommer smällen!
Är jag så frisk som jag själv tycker? eller kommer min lilla friska bubbla spricka?
Hur kommer jag reagera om dom kommer med ett väldigt dåligt svar? Jag hoppas jag blir skit förbannad! jag har ju för fan väntat 7veckor på provsvaret! Är alla lymfkörtlar som dom skar ut drabbade så måste väl det ha hunnit sprida sig ännu mer under dessa veckor!

Nu ska jag gråta ett tag och be om förlåtelse till min syster som jag var lite elak mot idag.

Hoppas ni där ute inser hur lyckligt lottade ni är!
Jag önskar att jag uppskattade livet lika mycket före jag blev sjuk som jag gör nu.

Tack och hej, leverpastej!