emmalouisebjorkman

Så nu fraktade jag änrligen arslet upp för trappen så jag kan skriva ett riktigt inlägg till er.

Livet flyter på, jag mår bra nu.
Dom värsta cellgiftsbesvären har gett med sig.
Bara det där förbaskade håret som tunns ur sakta men säkert. Jag trodde typ att när man fick cellgift så skulle det ramla av på plats eller att man vaknar en dag och allt hår ligger på kudden. Men så är inte faller, för mig iaf.
När jag var liten trodde jag att alla flintskallga hade cancer, jag menar att om man tappade hår så kanske man hade cancer. Hur skulle jag kunna veta att det var en biverkning av själva cancer medicinen.
Min mamma brukar säga att även fast hon är jätte ledsen att jag har cancer så är det ganska lärorikt att få se allt som händer under behandlings tiden. Hur jag mår, vad som händer med kroppen och hur jag förändras.
Jag tror det är ganska nyttigt för alla i min närhet. Typiskt bara att det var tvunget till att vara jag som skulle vara skolexemplet.

Vänta, måste på toa......back!

Tror ni på gud?
Det gör inte jag! inte länge iaf.
Jag vet att man nu i det moderna samhället inte "tror" på gud. Men förut brukade jag typ prata med han på kvällen och önska mig grejer å sånt.
En del av det jag önskade slog in och det gjorde att jag trodde lite till.
Men jag slutade tro på gud när min faster dog. Om gud fanns så skulle han inte låta barn bli av med en förälder.
Jag bad varenda kväll att hon skulle bli frisk från cancern. Men icke.
Då slutade jag prata med gud.
Och det faktum att han inte existerade vart tydligare när jag fick cancer.
Varför skulle han göra så mot mig? jag försöker verkligen att inte svära så mycket. (barnatro, gud gillar inte sånna som svär)
Vad menade han med att ge mig cancer?
Jag säger bara; ÄT skit gud!


Nu ska jag ner och äta kyckling=)