emmalouisebjorkman

Många har sagt till mig att jag är stark, en stark kvinna.
Är jag verkligen det? jag räknar mig varken som stark eller kvinna.
Jag är en tjej som håller på att ta mig igenom ett kapitel i mitt liv.
Men jag kanske bara ska tacka och ta emot komplimangerna, jag kanske är stark!?

Men varför tycker ni det da? är det för att jag har håller lågan uppe under hela Cancer-perioden i mitt liv.
Är det för jag inte har gått ner mig totalt och bara ligger hemma i sängen, tycker synd om mig själv och hatar livet.
Jag har såna mörka perioder, det vet ni ju. Men "efter regn kommer solsken".
Jag tror jag är stark för att jag har en anledning, ett ansvar, ett heltidsjobb.
Det stavas S I G G E.
Jag måste gå upp på morgonen för att byta blöja och göra välling.
Jag måste gå utanför dörren för att handla mat så vi kan äta.
Jag måste tvätta.
Jag måste dammsuga, ibland....
Men jag tror jag även är stark för min övriga familjsskull och mina vänner, jag vill inte att dom ska se mig nedbruten och sjuk. Jag vill inte att dom ska vara ledsna för min skull.

Jag har tänkt mycket på hur det skulle ha varit om jag inte hade haft barn och gått igenom samma sak som jag gör nu. Då tror jag faktiskt att jag skulle ligga i sängen, kasta glåpord till gud, glömma bort att äta och följa våra bästa år.




Just nu ser jag mig själ som frisk, jag kan omöjligt vis ha något dumt i min kropp.
Hela denna resa har gått så fort så jag tror aldrig att jag ens sett mig som sjuk heller. Kanske när jag var inlaggd och inte kunde äta men endå spy galla varje kväll. Då tyckte jag livet inte var speciellt kul.
Nu har jag 12veckor cellgift och 6veckors strålning kvar, sen är försiktighets åtgärderna avklarade. Då kan jag förhoppningsvis återgå till det normala. Sola, spara ut håret och jobba, det är väl det jag längtar efter allra mest.

När cancerkapitlet är över hoppas jag verkligen att jag inte blir en sån peron som alltid ska referera till min sjukhusvistelse eller min sjukdom.
Det absolut värsta som jag vet är när man pratar med nån om att man har varit jätte förkyld, brytit armen eller bara kanske har ont i huvet. Så ska personen ha haft det mycke mycke värre, den har säker varit ännu mer förkyld, brytigt armen hundra gånger värre eller har svår migrän.
Såna människor tycker jag är otroligt jobbiga, jag hoppas verkligen inte att jag blir så.
Jag tycker jag har fått en ganska bra livserfarenhet utav allt detta och om nån frågar så kan jag berätta om den. inte "skylta" med den.