emmalouisebjorkman

Då var snart denna vecka över, dagen har gått ganska snabbt.
Idag har jag varit på sjukhuset ganska länge, kom hem vid 15tiden. Då lade jag mig på sängen och har därifrån inte flyttats frutom vid middagen kl17. Jag är ganska yr i huvet. Jag orkar inte ens sticka.... Inte bra.
Ringde nyss och sa godnatt till min lilla Sigge, fy vad jag saknar honom. Min pussgurkis. Allt går jätte bra på dagis iaf.

Här på hotellet bor det mest strålningspatienter, vi träffas varje dag på frukosten, på sjukhuset och så äter alla middag här kl 17. Dom är jätte trevliga allihoppa. Det är mest gubbar här, några kvinnor. Nästa vecka skulle det vara 25stycken! Hoppas (eller hoppas egentligen inte) att det är nån yngling som man har lite gemensamt med.
Det vanligaste samtalsämnet här är såklart strålning, cancer och vilka behandlingar man gjort. Alla har sin egen lilla historia.
Jag har/är säker på att jag är frisk och att jag aldrig mer kommer få tillbaka cancern, men när man träffar så här många olika människor som är i olika stadier i sin cancerkamp så blir jag lite fundersam.
Jag har aldrig ens tänkt på vad som skulle kunna hända, tänk om cancer kommer tillbaka? Tänk om den inte är borta? Hur ska jag tackla det?
Jag är inte rädd för att dö, tror jag.  Det jag är mest orolig över är allt jag skulle missa ifall jag gick bort (vilket inte ska hända!) 
Jag vill verkligen inte missa Sigge, jag vill se han växa upp, få syskon och utvecklas till den han är menad för att vara.
Jag vill inte missa att få syskonbarn, få en massa kompis barn och få barnbarn.
Jag vill kanske gifta mig, åka på semestrar och ha det bra ställt.
Jag vill helt enkelt göra allt som alla andra vill, och jag ska göra det oxå!

Nu ska jag vila lite mer=)