Packar
Hej, ber om ursäckt för värdelös update under denna valborgshelg.
Vi har ju haft hela gården i husvagnar, barn, vuxna och hundar. En underbar helg som gärna görs om här på Solhems camping.
Just nu mår jag så där, nej jag är inte bakfull! Allt är jätte jobbigt, jag vill helst bara sitta i soffan hela dagen och önska att september vore här. Då är allt över, då är mitt cancer kapitel i livet förbi. Och kommer aldrig mer igen.
Men idag måste jag packa, packa väskan inför min vecka i Uppsala. Jag vill inte. Jag vill inte lämna mitt barn igen. Nog för att det bara handlar om fem dagar åt gången, men jag vill inte. Jag vill inte strålas. Jag vill inte ha mer cellgift. Jag mår utmärkt nu, precis nu. Ska det verkligen behövas mer medicin?
Samtidigt vill jag åka, det blir ett litet äventyr. Flanera i en främmande stad. Vila upp mig lite. Och det jag mest av allt ser framimot, att träffa nån som är i en liknande situation som jag. Nån man kan prata med som verkligen förstår vad jag går igenom, nån som oxå käner sig ensam i denna skitsjukdom. Nån som kanske behöver mig lika mycket som jag behöver den. (i prata cancer/livet/döden syftet)
Just nu känner jag mig lite ensam faktiskt, inte fysiskt Daniel och Sigge är nere. Men psykiskt. Jag har vänner och familj som jag kan prata med, men ingen som riktigt kan sätta sig in i hur jag egetligen mår. Ingen som vet vad man ska fråga eller hur man ska svara. Men om nån i min familj eller nån vän skulle få cancer så hade nog jag inte haft en susning om hur jag skulle bete mig runt den personen. Jag var tex helt nollstäld dom sista gångerna jag pratade med min faster när hon var sjuk i just cancer. Så det är verkligen inte lätt att veta vad man ska säga och inte.
Nu måste jag sluta sega mig med packningen, uppdaterar i morgon från ett förhoppningsvis soligt uppsala!
love Emma
Vi har ju haft hela gården i husvagnar, barn, vuxna och hundar. En underbar helg som gärna görs om här på Solhems camping.
Just nu mår jag så där, nej jag är inte bakfull! Allt är jätte jobbigt, jag vill helst bara sitta i soffan hela dagen och önska att september vore här. Då är allt över, då är mitt cancer kapitel i livet förbi. Och kommer aldrig mer igen.
Men idag måste jag packa, packa väskan inför min vecka i Uppsala. Jag vill inte. Jag vill inte lämna mitt barn igen. Nog för att det bara handlar om fem dagar åt gången, men jag vill inte. Jag vill inte strålas. Jag vill inte ha mer cellgift. Jag mår utmärkt nu, precis nu. Ska det verkligen behövas mer medicin?
Samtidigt vill jag åka, det blir ett litet äventyr. Flanera i en främmande stad. Vila upp mig lite. Och det jag mest av allt ser framimot, att träffa nån som är i en liknande situation som jag. Nån man kan prata med som verkligen förstår vad jag går igenom, nån som oxå käner sig ensam i denna skitsjukdom. Nån som kanske behöver mig lika mycket som jag behöver den. (i prata cancer/livet/döden syftet)
Just nu känner jag mig lite ensam faktiskt, inte fysiskt Daniel och Sigge är nere. Men psykiskt. Jag har vänner och familj som jag kan prata med, men ingen som riktigt kan sätta sig in i hur jag egetligen mår. Ingen som vet vad man ska fråga eller hur man ska svara. Men om nån i min familj eller nån vän skulle få cancer så hade nog jag inte haft en susning om hur jag skulle bete mig runt den personen. Jag var tex helt nollstäld dom sista gångerna jag pratade med min faster när hon var sjuk i just cancer. Så det är verkligen inte lätt att veta vad man ska säga och inte.
Nu måste jag sluta sega mig med packningen, uppdaterar i morgon från ett förhoppningsvis soligt uppsala!
love Emma
Kommentarer
Postat av: Anonym
Jag följer din blogg.Den ger mej både glädje och tid till efter tanke.Jag har min historia som jag tror ingen vill dela med mej.Men när jag läser din blogg så känns det som jag delar mitt elände med dej. Det är inte bra jag som drabbas av oönskat elände
Nu hoppas jag att allt går bra för dej och att du blir frisk och får ett bra liv.Vara med Sigge och Daniel.Och att du en dag kan se tillbaka och känna att nu är det över, jag vet något som inte alla vet.Allt är inte så lätt men det är det liv man fått och man måste leva det.
Hoppas du snart kan skriva mer posetiva bloggar från ditt liv.Kram.
Trackback
